likenothing

Varför ska alla sträva efter att vara perfekta? Varför är det så svårt att göra sina misstag och sen gå vidare? Jag är i alla fall trött på att leva för alla andra. Jag föddes liksom inte för att göra alla andra lyckliga?

Jag är 15 år. Den här tiden kommer jag aldrig få tillbaka. Om några år ska jag flytta hemifrån, skaffa jobb och körkort osv. Då ska man växa upp och passa in i samhället, DÅ! Men jag har ju flera år kvar!? Varför ska jag sitta hemma ensam och skriva allt det här istället för att göra det? Varför gör man inte bara sina misstag när man kan? Varför ge upp sitt liv för alla andra? Varför ska man alltid göra allt så lätt?


Så gör era misstag! Det spelar ingen roll vad du gör så länge du inte förlorar dig själv! Du bestämmer själv vem du vill vara. Var stolt över det! Lyssna inte på vad alla andra säger. I ditt liv är du huvudrollen. I ditt liv kan du själv bestämma vem som får lägga sig i.


Jag vill inte sitta hemma och deppa över att jag inte gjort något vettigt med mitt liv än. Jag tänker leva, jag skiter i er som inte ser mig. Jag bryr mig inte om er som ser ner på mig. NI har stora problem, inte jag.

Jag tänker inte skriva så mycket i det här inlägget... Jag Ska som sagt börja styra upp mitt liv igen, och jag tänker börja med att göra mig av med alla dåliga minnen... Jag låtesr bilderna säga resten.

Haha Jag vet jag vet... Ni saknar mig, right? ;) hehe... Men nu jävlar är jag tillbaka! Jag ska försöka styra upp mitt liv igen! Och vet ni...? Jag tänker börja nu!

Mitt humör är som en jävla stutsboll just nu! upp & ner hit & dit och så vidare... Haha jag är nog inte så rolig att ha och göra med just nu... Ena sekunden är jag jätte ledsen, sen känns allt ändå helt okej och sen går det över till "ahmen vafan, vad fan tjänar jag på att sitta här och deppa!" Så springer jag nr för trappen, rak i ryggen med ett leende på läpparna, tar ett glas mjölk, går upp, fortsätter deppa... Hahaha jag är ju helt otrolig!

Sen känner jag bara att "vafan då, vad fan gör jag med mitt liv?" Jag tar aldrig några risker. Jag är den som sitter hemma och tittar på tv efter skolan...? Så skulle jag ju aldrig vilja beskriva mig själv!? Kan det vara för att jag bor i en liten skvallerstan där ingen kan vara anonym...? Kanske bara borde flytta... xD

Haha kolla texterna ;)

Varför ska saker vara så jobiga? Varför kan man intye bara ta allt som det kommer? Vad är det för mening att vara ledsen när allt ändå är meningen att det ska hända? Jag vet att jag inte kommer få svar på de här frågorna eftersom att alla kommentarer jag får är typ "Hej, hur har din  dag varit? kolla min blogg" eller "hej, allt bra?" Om folk hade läst alla inlägg som ni kommenterar på allas bloggar så hade ni nog inte ens kommenterat. Visst, Ni kanske vill ha läsare. Men då kan man väl kanske läsa inläggen iaf?

Okej. Jag orkar inte göra något långt inlägg om det här...


Vet dock inte hur jag ska skriva det här på ett bra sätt... Det känns bara så fel just nu. Jag kan börja med att säga att min pojkvän har betytt så otroligt mycket för mig den här tiden som vi haft, och tro mig det gör han fortfarande! Och ja, jag älskar honom fortfarande som pojkvän men som det ser ut just nu så är vi vänner.

Det är bra mellan oss nu. hoppas att vi alltid kommer vara vänner... Om inte mer så småningom♥

Det blir bättre. Jag Tänker inte gå in på detaljer och så... Men jag BÖRJAR inse att jag inte har förlorat något :) därimot har jag fått en bra vän :)




Gammal mobilkamerabild